Gert Larsson är död

Gert var ett stöd för alla

Igår kväll kom ett SMS från Sandra Larsson som skrev att hennes pappa Gert hade somnat in. Naturligtvis går våra tankar till Sandra och hennes bror Tobias, som förlorat sin älskade pappa samt till Gerts hustru Anne. 

Ett fruktansvärt tråkigt besked. Vi i PFF mister en nära vän, fin kamrat och en viktig spelare eftersom våra lag inte bara består av de som vid tillfället är på planen. I stället för att skriva ett minnesord lämnar jag över pennan till Dan Tarnvik som beskriver Gerts liv i vår bok Proletären FF – En del av världen.

För PFF:s styrelse

Bengt Frejd

Vad har Gert inte gjort?

Vad har Gert Larsson gjort i Proletären FF? Frågan blir naturligtvis fel. Vi vänder på det. Vad har han inte gjort?

Där har klubben sannerligen en alldeles enastående tillgång. Från att ha tränat de minsta. Pojkar som flickor. Sedermera seniorer. Och allt praktiskt han gjort går inte att räkna ut. Hela tiden med ett stort leende på läpparna.

Född Gamlestadspojk i Göteborg. Sedermera bodde familjen i Norberg ett antal år. Tillräckligt för att hinna göra sig ett namn i trakten. Som brottare och löpare på korta sträckor. Han vann inget mästerskap i brottning, även om det var ytterst nära en gång. I löpning på korta sträckor var det få, om ens någon, som kunde ge honom en match i ungdomsåren i och runt Norberg.

Brottning

Flytten tillbaka till Göteborg är också det en historia i sig. Han fortsatte med brottningen och hade med sig ett yrke i bagaget. Men låt oss börja med brottningen.

– Jag gick med Nylöse, berättar han. Och körde på som vanligt. Tills det en gång gick helt fel. En grabb jag mötte fick in världens grepp och det small till ordentligt i nacken. Det blev akut transport till sjukhuset, sedan var min brottningskarriär över. Det var så illa att läkaren förbjöd mig att jobba mer. Nacken var som en korkskruv. Han ville dessutom steloperera mig, men det blev ingenting med det. Jag vägrade. När det värsta lagt sig gick jag ut och jobbade igen. Här finns en liten fin historia.

Hög hatt till jobbet

I Göteborg hade sotarna baskrar. Uppåt i landet bar vi hög hatt. Så den hade jag på mig när jag började igen. Det blev ett väldigt tjoho. Pressen kom dit jag var. Tog bilder och skrev om denne märklige figur, säger Gert och skrattar så hela innandömet i kroppen håller på att dansa ur densamma.

Här är en annan underbar sak med Gert Larsson. Eller typiskt honom om man så vill. Trots den skruvade nacken så är han så in i bomben rakryggad som en människa kan bli. Honom ska man inte försöka bräcka. Han vet vad han gör i livet, men fick ge sig med sin nacke till slut och bli förtidspensionerad.

Jag hittade till PFF

Nu bestämmer han själv över sin hälsa. Har han en svacka så får han ta sina värkmediciner och ta det lugnt. Annars hjälper han till med det han kan.

– Jag hittade till PFF när barnen var i den åldern att de ville idrotta. Fick höra talas om PFF och vi gick dit. Det fanns inget politiskt för oss i detta. Jag var en sådan som röstade på sossarna, och det var inte mer med det.

Vi fick i alla fall ett väldigt bra mottagande i klubben. Och det menar jag verkligen. För mig var det som sagt ingen politik, men det fanns något extra med klubben. Så det blev en självklarhet att jag erbjöd mig att hjälpa till.

Köra barnen till matcher och vara behjälplig med fotbollsskolan.

Det blev fler ledaruppdrag och jag tyckte om att vara med. Vi åkte på cuper med lagen, vilket alltid var spännande. Det var så gott och lättsamt att vara med. Jag tror inte det kan vara bättre än det jag upplevde i klubben.

Skitroligt i Fredsloppet

– Sedan var jag med i olika uppgifter med Fredsloppet. Inköp. Hämta folk från andra länder. Visa upp stan för dem. Vilken grej det var att träffa folk från alla möjliga länder. Och vi hade verkligen skitroligt. Många av dem kände igen mig så det blev riktigt goa möten.

Torsdagstrivsel

– Om jag förändrats i PFF? Politiskt har det ju blivit vänster. Men som människa är det svårt att sätta fingret på någonting. Jag bara säger att jag trivs oerhört bra.

Sist men inte minst har torsdagsträffarna varit en riktig höjdare. Det är så gott att träffa detta gamla gäng. Vi jobbar en del på klubbhuset. Äter en god bit mat och tjötar på. Jag trivs verkligen bra i klubben.