Kapitalistiska idrottsdrömmar

 

I mitten på december la ledningen för Swedish Hockey League (fd elitserien numera SHL) ett förslag på ett nytt strategidokument att förhandla om Svenska Ishockeyförbundet om.

 

Det var nog fler än jag rynkade pannan när man läste om det ”nya” förslaget.

 

Jag skriver nya inom citationstecken för att hockeyn numera är genom kommersialiserad är ingen nyhet. En genomsnittlig lön för en spelare i SHL är 90 000-100 000 kr/månad. Så det är dyrt för en klubb som ska spela hockey på elitnivå i Sverige. En hockeytrupp består av ungefär 20-30 st spelare, utöver det så är det lönekostnader för ledare och övrig personal. Så visst- ur ett krasst ekonomiskt perspektiv har de flesta elitklubbarna inom hockeyn en omsättning som företag.
Men är verkligen idrott en företagsverksamhet?

 

Ja, i alla fall om ledande personer inom SHL får bestämma. I deras nya strategidokument så finns bland annat kravet på att alla klubbar som ingår i SHL måste drivas i aktiebolagsform.

 

Men det är bara en av punkterna i strategidokumentet. En annan är att man inte längre ska kunna kvala upp till Sveriges högsta serie utan istället ska man ansöka om att få spela i SHL. Helt unikt inom svensk idrott, i alla andra sporter så kvalificerar man sig för spel i högre divisioner på grund av sportsliga resultat.

 

Men om SHL får som dom vill så är det inte heller säkert att klubbar från mindre orter kommer att få sin ansökan godkänd, då det inom strategidokumentet även finns krav på storlek på orten, storlek på arenan och klubbens varumärke.

 

Är det klubbens varumärke man har drömmar för när man är engagerad inom en klubb, det skulle förvåna mig. Det handlar ju alltid om att bli bättre, även om vi spelar på i de lägre nivåerna så vill vi ju ha möjligheten att kunna avancera. Det är ju det som är grejen, att tränar vi tillräckligt mycket, använder vi våra spelare på rätt sätt så har vi möjlighet att gå upp nästa säsong eller säsongen därefter.  Det är därför vi följer våra lag i vått och torrt, det handlar ju om att vi vill att det ska gå bra, sportsligt. Det är därför som klubbar efter en skitsäsong inte lägger ner utan istället börjar planera och drömma om nästa säsong.
Jag tror inte att någon (utom möjligtvis ledning i SHL) i drömmarna räknar med att öka inflyttningen till orten klubben befinner sig på. Utan istället börjar planera försäsongs träning och fundera på vilka läge klubben har inför nästa säsong. Men förändringen som SHL vill införa handlar i det stora hela inte bara om SHL, utan frågan blir, vad öppnar detta för?

Om SIF väljer att gå med på SHL:s förändringar, vilken idrott blir då näst på tur? Det som faktiskt är konsekvensen av förslaget är ju att man lämnar idrotten och istället ägnar sig åt ren affärsverksamhet. Då är inte idrotten någon folkrörelse längre och är definitivt inte berättigad till det stöd som idrotten får från kommun och stat. Stöd som inte bara handlar om rena bidragspengar, utan att kommuner bygger fotbollsplaner, ishallar, simhallar, handbollsplaner, sätter upp elljus vid löparspår m.m.

Om inte samhället tar ansvar för idrottsanläggningar, så har vi snart ingen idrott att prata om i Sverige. För hur många sju-åringar bygger och kaklar sin egen simbassäng eller sin egen ishall?

Det här är inga hemligheter, inte ens för ledningen i SHL. Sen kan dom prata talangutveckling hur mycket dom vill, förstör man förutsättningarna för bredd och ungdomsidrotten så finns det kapar man talangutvecklingen vid fotknölarna. Det är konsekvensen av SHL:s nya strategiförslag.


 

 
Dela!
Det här inlägget postades i Verksamhet. Bokmärk permalänken.