Proletären FF 40 år

PFF fick en möjlighet att berätta lite om sin 40 åriga historia på Kommunistiska Partiets konferens

Jag ska prata lite om PFF nu.

I programmet så står det PFF 40 år, och det är sant vi fyller 40 år. Men jag tänkte faktiskt inte prata så mycket historia.

Både för att jag inte har varit med under alla dom 40 åren, så det finns andra som kan göra det mycket bättre.

Är man sugen på att få höra historian så tycker jag ni ska teckna er på boken PFF 40 år och absolut komma på vårt jubileum den 1 september, där man faktiskt kommer få höra Pia Sundhage sjunga progg,

hon ställer in en middag hon är bjuden på av Bonnier för hon firar hellre klubben hon själv är medlem i 40 års jubileum.

Annars så kommer vi också och snackar på sommarlägret, och då tas historian upp av dom som var med och gjorde den.

 

Men jag pratar framtid också för att ett av våra fokus i PFF alltid är framåt, precis som vi försöker med betoning på försöker spela en offensiv fotboll så vill vi också vara en offensiv röd klubb. En proggresiv kraft inom idrotten.

 

Så det som jag kommer hålla mest fokus på är framtiden, hur läget ser ut just nu och vilka utmaningar både PFF som klubb men även hela idrottsrörelsen står inför.

 

Jag vet inte om ni har tänkt på det men ikväll så betalar ni 5 kr extra för varje öl ni dricker. Dessa pengar kommer att gå till bussmilen.

 

Jag hoppas att ni har hört om vårat projekt med bussmil och laget från Palestina innan. Men för er som inte har gjort det, eller ni som har hört vissa delar så kommer det lite om det projektet nu.

 

Just det innan jag glömmer bort det, har ni några frågor så får ni gärna avbryta och fråga så får vi se om jag kan svara. Annars så finns ju både jag och andra PFF:are här under konferensen så det är bara att hugga någon av oss och fråga på. Ni kommer att känna igen oss på våra jubileumstshirtar som kommer att finnas till försäljning from imorgon.

 

Men för att återgå till laget från Palestina och kampanjen UEFA ge Israel rött kort.

Gothia Cup är ju världens största ungdomsturnering i fotboll, det deltar 1600 lag i Gothia- om man jämför med en annan stor turnering VM så i kvalet deltar det ca 200 lag i kval till VM. Så i Gothia är alltså som ett VMkval fast om man gångrar det med 8. Bara så vi har lite perspektiv på grejerna.

1975 när Gothia startades av BK Häcken och GAIS, och när GAIS sedan lämnade så frågade man faktiskt PFF om vi ville vara medarrangörer till Gothia Cup, men som en relativt nystartat klubb så ansåg sig inte PFF ha kraft till att anordna en turnering. Det kan ju kännas lite bittert så här i efterhand när man ser vad Gothia har utvecklats till, men det visste ju inte dom som satt i PFF:s ledning 1975.

Det som det däremot har lett till är att vi från PFF alltid har haft goda relationer med Gothia Cup:s ledning.

 

Som när Gothia ville ta hit ett lag från Sydafrika innan apartheidsystemet fallit tog vi kontakt med dem och sa att gör Ni det så kommer vi i PFF och andra arrangera demonstration på temat Bojkotta apartheid – o de följde vårt förslag o tog inget lag då – sedan efter några år kom Soweto ladies men det är en annan historia – en riktig solskenshistoria

Palestina frågan har påverkat PFF lång innan jag var född har första gången PFF motionerade till Riksidrottsmötet om att svensk idrott bör stödja palestinsk idrott var faktiskt redan 1980.

 

Så sen vi började arbeta för att få hit ett Palestinskt ungdomslag till Gothia Cup- så har vi haft Gothia med oss. 2005 så var det ett lag här, ett P16 lag. Dom fick mycket uppmärksamhet, så sedan dess här vi varje gång vi har haft representanter från Palestina på fredsloppet tagit med dom ner till Gothia Park som det så fint heter numera och sett till att dom har fått en inbjudan. Och sen har det inte hänt någonting.

Så förra året blev vi till slut trötta på det och tänkte om. Vi bjöd inte in någon representant från sportministeriet till Fredsloppet, och tänkte istället så ger vi överskottet från Fredsloppet som ett startbidrag för att kunna få hit ett palestinskt lag. Ett tydligt konkretinsamlingsmål.

 

Men samtidigt så pågår ju under året arbetet med både fredsloppet och Palestinafrågan. Så inför ett möte om fredsloppet i senhöstas så kom en palestinier som vi har gamla relationer med ner till mötet och pratade med mig och sa att han skulle åka till Palestina över jul och tyckte att jag borde följa med och prata med sportministeriet om varför dom inte skickar något lag när ni till och med samlar in pengar till det.

Så jag fick möjligheten att åka med ner och träffa både gamla och nya kontakter till klubben. Berättelsen om resan är en helt egen berättelse så den får det bli någon annan gång.

Men innan så hade vi att diskussioner i klubben om hur ska man uppmärksamma det sjuka i att Israel får stå som värdnation för U21 EM nästa sommar.

Så utifrån detta och utifrån hur PFF historiskt har jobbat, t e x med att få hit ANC:are till fredsloppet- Som när vi hämtade ANC studenter från Norrköping med en buss till Fredsloppet  så blev idén att vi skulle åka med buss, för att kunna både pressa kostnader och även uppmärksamma situationen som den Palestinska idrotten lever under.

Från början tänkte vi att man skulle åka hela vägen från Palestina, tills vi insåg hur långt det faktiskt var.

Så nu är planen att möta laget- 17 st 16 åringar och 3 ledare i Paris och där vi tas emot av den franska arbetaridrottsrörelsen FSGT. Dom hjälper oss med inkvartering och att anordna antingen en match eller en träning och ett möte där killarna ges möjlighet att berätta om hur det är att vara aktiv idrottare under en ockupation.

Efter Paris går färden vidare mot Belgien och den mindre orten Westhoek, där nästa solidaritetsorgansiation tar emot oss, Käthe Kollwits Vredesloop, som har startat sitt Fredslopp inspirerat av PFF:s.

Efter Belgien går färden mot Tyskland- där jobbar vi på att hitta en lösning i Hamburg.

Och från Hamburg så åker vi till Köpenhamn, där jag i förrgår fick ett glädjande samtal från Kommunistiska Partiet i Danmark att dom utgår från att dom kan lösa boende och träning/match för oss där mellan den 30 juni-2 juli.

Varför jag berättar detta så pass detaljerat är för att detta är ett ovanligt stort men ändå ett typiskt sätt som vi jobbar i PFF. Dels att vi inte gillar att göra saker och ting halvdant men också att vi försöker att jobba så brett som möjligt.

 

Detta var framförallt något som vi lärde oss av ANC:are som vi hade på besök under sena 80 talet och första hälften av 90 talet.

Dom sa till oss- om ni inte ställer frågan så ger ni inte ens folk eller organisationer chansen att säga nej.

Fråga så får dom definiera sig till er. Och enligt den devisen försöker vi på många sätt jobba i klubben, det lyckas ju inte alltid, men ibland kan man bli glatt överraskad.

När vi dom senaste åren har jobbat med fredsloppet har vi jobbat på samma sätt, okej vi gör detta, vill ni vara med som medarrangörer? Då gäller den här plattformen och det här jobbet. Men också dom här möjligheterna.

 

Och det här tankesättet går lite som en röd tråd i allt vårt arbete i klubben. Vill du vara med här och spela, ja då gäller detta men du får också chansen att vara med på t. Ex bussresan eller att träffa Cubas ambassadör eller vara med och rädda vårdcentralen i Tynnnered eller tillsammans med övriga fotbollsspelare i Göteborg se till idrotten får bättre villkor.

 

Det här kanske låter väldigt idealistiskt och inte det minsta trovärdigt, men samtidigt så är det så vi jobbar. Därför kommer inte boken om PFF bara bli en historia om PFF utan om många andras förhållande till oss – t. Ex Eilert Björkman om hur han upplevde resan och idrottsledar projektet i Soweto.

Min personliga uppfattning är att vi måste utveckla det här arbetssättet ännu mer. Alla kan hjälpa till med nåt. Det är ingen som förändrar ett samhälle ensamma utan det är ju något vi gör tillsammans.

 

Precis som vi inte kan genomföra bussresan själva utan har fått hjälp från massa håll, se bara till det du själv dricker ikväll.

 

Eller vad ordföranden i en annan fotbollsklubb gjorde, hon går en specialistutbildning för undersköterskor, dom får inte denna utbildning betald utan dom får ta tjänstledigt och betala allt material själva. Men dom hade samlat in till en blomma till en i klassen som hade genomgått en operation och fick pengar över, inte mycket, 48 kr, men hon tog upp det i sin klass och frågade kan vi inte lägga dom här 48 kr till PFF:s bussmils kampanj, dom palestinska barnen behöver också spela fotboll.

Folket i klassen hade tyckt att det var lite pinsamt och kunde man med att skänka så lite?

Då svarar hon att ja för dom räknar inte så- dom jobbar efter att alla kan bidra och att det är den gemensamma slutsumman som räknas. Så dom skänkte dom pengarna.

 

Och hon träffar precis rätt, i tänket- alla kan bidra, på olika sätt, för visst vi kan inte bortse från ekonomins betydelse.

Som när hamnarbetarförbundet avd 4 (?) köper bussmil för 10000. Det betyder otroligt mycket på ekonomiskt men även och inte minst solidariteten.

Men dom kanske aldrig hade gjort det om inte ett par PFF:are och partimedlemmar hade tagit upp frågan på ett fackmöte. Så återigen kommer arbetssättet tillbaka att om man inte frågar så ger man inte ens folk chansen att säga nej.

Sedan kommer ju faktiskt en positiv grej av sociala medier här där vi via vår facebookgrupp Palestinskt lag till Gothia och Dana CupVi har sålt bussmil och på så sätt har vi snart sålt 500 mil – och samlat in 100 000 kr –

 

Men det här med att lyfta frågan. Det är något vi är bra på i klubben inte minst inom idrottsrörelsen. Göteborg är den stad i Sverige som har bäst konstgräsetablering.

 

Och det kommer utifrån en motion som PFF la till Göteborgs fotbollsförbunds årsmöte 2005, där vi skrev att kan Göteborgs stad lägga 100 miljoner på att bygga en träningsanläggning åt Frölunda Hockey så visst kan man lägga 100 miljoner på att bygga konstgräsplaner i förorten. Nu hamnade tyvärr inte alla planer utifrån det som motionen syftade till. Men redan innan årsmötet så hade 175 av Göteborgs ca 180 klubbar skrivit på motionen.

 

Och där hade man ju kunnat vara nöjd, och vi kände ju oss såklart väldigt stärkta av det, men vi var inte nöjda, för här kommer ju det in att vi är och säger oss vara en klubb som gör politiskt aktiva val.

Det här med att idrott och politik inte hör ihop tror jag inte ens jag behöver gå in på för er när tom kristdemokrater ska prata idrottsbojkott angående Vitryssland.

 

Utan det vi i klubben pratar om är att göra aktiva val, vi kan inte se på hur man bara försämrar i samhället och för idrotten genom den satsa på dig själv våg som har gått genom Sverige. Utan då gäller det att politiskt verka för att om inte förbättra så åtminstone få behålla idrottens villkor.

 

En av förutsättningarna för detta är ju kampen om att behålla 51%regeln. Jag utgår som sagt att ni vet vad jag pratar om, gör ni inte det så fråga gärna så ska jag förklara så gott jag kan.

 

Den frågan var ju ”het” förra året med tanke på riksidrottsmötet i maj 2011. Den här fråga drevs på många fronter inte minst fotbollssupportrarna var väldigt aktiva i att kämpa för att behålla 51%regeln. Det var faktiskt så att den samlade svenska supporteralliansen tog kontakt med oss i PFF – och vi smidde fram en plan tillsammans – PFF ordnade en debatt som ledde till massor av uppmärksamhet för frågan i riksmedia – Supporterna organiserade protester vid flera allsvenska matcher – på temat Att vi inte ska privatisera vår idrott.

För vad tror ni en riskkapitalist räddar först- sitt företag eller sin hobby?

 

Se bara på vad som händer i den grekisk ligan just nu för att ta ett aktuellt exempel för den här konferensen. Där spelare inte får ut sina löner t. Ex.

Sen den utvecklingen som den proffisionella och kommirsiella idrotten har tagit kan man ju ha sina synpunkter på.

Vad skapar det för människor och förebilder för barn och ungdomar. Överhuvudtaget vilken utveckling vårat samhälle har tagit, som t. Ex det att man översköljs med information via medier och från kompisar.

Samtidigt som nästan ingen pratar med barnen om kunskap. Vad är sant och vad sägs för att få dig att göra något eller handla något.

Vad är information, vad är lobbyism, vem tjänar på vad?

Jag ska ta ett litet exempel på detta, jag satt och pratade med ett lag som jag tränade just då. Och så kom vi in på vad kan man göra som tjej. Det här var ett fl 13 lag, så att den frågeställningen kom upp är ju inte helt ovanligt.

Men vi sätt och pratade och rätt snabbt så kände jag att oj här funkar det inte riktigt att prata könsroller utifrån olika feministiska inställningar, för att dom har ingen aning om ens ordet könsroll än, vad det betyder.

Dom saknar den kunskapen.

Så vi fick ta diskussionen utifrån olika TV-serier, dom som var populärast just då var The Hills och One tre Hill. Det är ju tacksamma serier att prata könsroller utifrån- ni som har sett dom vet nog vad jag menar

 

men det som är min poäng är att vi pratar om att vi lever i ett kunskap och informationsamhälle samtidigt som det är på ytterst få ställen som man faktiskt pratar om att omvandla information till kunskap.

Och att både ges möjligheten att lära sig göra det och att få göra det, detta är viktigt inte minst inom idrotten för att bli en duktig fotbollsspelare så måste du träna fotboll det räcker inte att studera Messi tyvärr, du måste göra praktik av det som du studerar

även om du kan lära dig mycket av att studera någon duktig fotbollsspelare så det du gör på planen det som märks.

 

Att kunna ta en diskussion och utveckla den och vad som blir konsekvenserna om man gör si eller så, vem tjänar på vad?

Och vem tjänar på en bolagiserad idrott? Inte är det vi i alla fall inte är det barnen och ungdomarna.

Utan dom enda som på ett verkligt sätt tjänar på det, är ideologiska höger krafter som vi vet vill få oss alla att sluta tänka i kollektivta lösningar. Det är dom som på lång sikt tjänar på det.

 

För er som känner oss lite mer så vet ni att kampen för för att behålla 51%regeln är en logisk följd av kampen mot att Sverige skulle gå med i EU.

 

Så sedan tidigt 90-tal har PFF som enda klubb motionerat till Riksidrottsmötet om konsekvenserna med EU och bolagiseringen som följd.

 

Och på Riksidrottsmötet förra maj så hade faktiskt inte riksidrottsstyrelsen något val än att yrka bifall till Proletären FF:s motion, för vi var dom enda som konkret stod emot bolagiseringsivrarna.

Tyvärr så blev det att man ska göra om bolagsutredningen än en gång men samtidigt så vann vi det slaget, den här halvleken om man nu ska prata fotbollssnack.

 

Men precis som i arbetet för att få hit det Palestinska laget till Gothia Cup så hade vi även i den här frågan många vi samarbetade med. För precis som det var många människor som bildade klubben och byggde klubbhuset så är vi faktiskt många som nu försöker att utveckla klubben.

Att kunna lämna det där området när man precis håller sig flytande.

För vi vill ju inte bara fylla 40 utan även 50, 60 ja minst 100 år.

 

Och om vi i PFF ska kunna göra det så måste vi bygga på att vi är en klubb som gör aktiva politiska val.  Och att vi jobbar utifrån mottot idrott åt alla- i PFF så är man välkommen, alla kan vi alltid göra något, och tillsammans kan vi göra mycket.

Vi har en tydlig vision och vi vill något- en annan värld är möjlig som bygger på gemenskap istället för förtryck.

 

Och det tycker jag visar sig tydligt i projektet med det palestinska laget och bussresan, för vi har ju hittills bara nåt Köpenhamn, nästa steg på resan är Landskrona- där vi mottas av en Palestinsk kulturorganisation som också ställer upp med boende, mat och arrangemang för laget. Och då är vi i Sverige och då är man ju på hemmaplan igen.

Då blir det enklare i alla fall för en gammal back som jag själv.

Sen den 4 juli beräknar vi att vi når Göteborg, och då kommer vi göra något ute på klubben med laget – vi kommer att vara i klubben i ca 4 dagar för att sedan åka och spela Cup no 1 i Fredrikshamn och därefter målet Gothia Cup i Sverige. Där laget kommer att gå in under den Palestinska flaggan för 50000 ungdomar från hela världen.

Alla är ju självklart välkomna att följa laget, framförallt som publik under vecka 29 då det är Gothia Cup.

Även att följa arbetet med och under resan antingen via proletären, via PFF:s hemsida eller facebook.

 

Och när Ni ha lite tid över titta lite i vårt info blad som vi delar ut här i kväll – för tillsammans kan vi förverkliga PFF:s vision som vi delar med så många andra runt om i världen – En annan värld är möjlig.

 

Detta var lite kort om hur vi arbetar i PFF och hur vi faktiskt har lyckats hålla klubben vid liv under 40 år.  Jag rekommenderar som sagt boken för er som vill veta mer.

 

Men som ni säkert vet så här vi stora utmaningar framför oss, framförallt eftersom vi vill utvecklas och blicka framåt. Men jag vill avsluta med att säga att vi blickar inte bara framåt utan även bakåt och där har vi i år tagit upp en tradition som har legat nere under några år och det är att vi återigen delar ut Proletären till motståndarlaget efter matcherna. Och det är tack vare att vi har yngre partimedlemmar som också är aktiva i PFF. Så jag tror ändå att vi har framtiden för oss.

 

 

Dela!
Det här inlägget postades i Krönika, Verksamhet. Bokmärk permalänken.