1 maj tal KoIF Spartacus

Vi fick ytterligare ett 1 maj tal sänt till oss. Detta är kultur och idrottsföreningen Spartacus, med sin verksamhetsbas i Karlstad. Dom samlade dessutom in pengar till Bussmil under 1 maj i Karlstad.

1 maj tal av Mikael Larsson KoIF Spartacus Karlstad

Det är vår absoluta övertygelse att människan behöver fysisk aktivitet och lek för att kunna sägas ha ett fullödigt liv. Det går inte att nog understryka idrottens betydelse för såväl fysisk som mental utveckling. Detta gäller inte minst barn och ungdomar.Att barn och ungdomar oavsett klass och nationalitet skall kunna delta i idrottsutbyte och tävlingar på internationell nivå är för oss en självklarhet. Detta är viktigt inte minst för barn och ungdomar i de delar av världen som präglas av krig och förtryck.

För palestinska barn och ungdomar, vars tillvaro präglas av just förtryck och israelisk ockupation, är deltagande i internationella idrottsutbyten inte någon självklarhet. Tvärtom. Barn och ungdomar i Palestina riskerar att häktas av israelisk militär om de misstänks för stenkastning. Barn så unga som 13 år riskerar att utsättas för tortyr för att framtvinga bekännelser oavsett om brottet ägt rum eller inte. De riskerar att ställas inför militär domstol och dömas till fängelsestraff.

Vi talar, vill jag understryka, om barn. Barn som döms till 6 månaders fängelse. Barn som dödas av militär.
Vi, Kultur-, och idrottsföreningen Spartacus, kräver internationella sanktioner mot Israel. Vi kräver att internationella idrottsförbund bojkottar Israel och inte låter dem delta i internationella tävlingar, eller låter dem arrangera mästerskap på internationell nivå.
Vi uppmanar också till solidaritet med det palestinska folket. En solidaritet som ni här och nu har möjlighet att visa genom att bidra till vår del av Proletärens FF:s insamling för att hjälpa ett palestinskt lag att kunna resa till och delta i Gothia Cup, som är en internationell fotbollsturnering för ungdomar.
Solidaritet med Palestina! Bojkotta Israel!

 

 

Dela!
Det här inlägget postades i Bussmil för Palestina, Gästkrönika. Bokmärk permalänken.